Ökade klyftor, mindre tillit och mer social oro kan vara framtiden

July 20, 2015 · by admin · Social oro, Uncategorized

Fler i riktigt utanförskap. Ökade sociala problem i våra många förorter. En allt tydligare segregation i boendet, i kulturen och i människors  ekonomiska förutsättningar. Ökade klyftor och ett samhälle i vilket få känner tillit till samhällets institutioner men också mindre tillit till varandra. Allt detta och mer därtill är inte bara en trolig bild av framtiden. Redan idag är tydliga trender etablerade. Fel saker görs för att påverka trendernas riktning – dessutom för lite.upplopp-foto-alan-stanton

De två stora kraftfälten i svensk politik har varit:

  • Ökad individualisering, personligt ansvar och personlig skuld som förklaringsmodell för ojämlika förutsättningar. (Höger, Marknadsliberalt)
  • Det andra fältet har, i en enkel beskrivning, varit gemensamt ansvar, solidaritetsprinciper och sociologiskt strukturella förklaringsmodeller för olikheterna i sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar. (Vänster)

Det råder ingen tvekan om att den personliga skuldbeläggningen och individualiseringen har vunnit mark. Kanske i en utsträckning som smittat det andra politiska kraftfältet att anpassa sig och därmed bidra till en samhällsutveckling som de inte tidigare vetat ha. Det bidrar till attitydförändringar som kommer att ge den negativa sidan av postmodernismen förlig vind. Förändrade attityder som lägger grund för morgondagens samhällsklimat.

Lever den svenska modellen som många hävdar? – inte alls! Åtminstone inte en modell som vilar på de värderingar den en gång byggdes upp av. Välfärden och de solidaritetvärden som bilden av välfärd i samhället vilar på har varit mycket starka i det svenska samhället. Nu är det fler som anger värdetillväxt som viktigare än välfärd enligt ekonomiforskaren Tony Apéria. Till och med en betydande majoritet av de unga vuxna medborgarna. Att det blivit så är inget som förvånar. Syftet med några års politiska reformer har varit att skapa ett systemskifte. Det har lyckats. Det högra politiska kraftfältet, som historiskt har velat skapa ett samhälle där så lite som möjligt skall formas av politiska beslut och så mycket som möjligt bestämmas genom traditionella marknadsmekanismer, har gjort just det. De avgörande politiska besluten under de senaste åren har bidragit till systemskiftet. Jobbskatteavdraget som omfördelade miljarder från det allmänna till individer. Mest till de som redan hade mycket. Regleringar i sjukförsäkringssystemet och i arbetsmarknadspolitiken som skuldbelade individer och minskade det solidariska ansvaret i samhället. Förändringar i beskattning gynnade de som redan var väletablerade i samhället. Genom olika individuella marknadsliknande valsystem ökade segregationen mer än tidigare, då just den situationen inte heller då var OK. Ja, en rad andra politiska ställningstaganden eller brist på ställningstaganden bidrog till systemskiftet. Detta var en tydlig och effektiv politik för systemskifte. Man talar nu om irreversibla insatser och beslut. Det har funnits en medvetenhet om att vissa omfördelningsbeslut näst intill inte går att riva upp. Att prioritera dem var strategi för att etablera systemskiftet fast i den svenska samhällskroppen.

Utan att ta partipolitisk ställning kan man faktiskt vara kritisk till effekterna av systemskiftet. Många forskare kommer till samma slutsats. Systemskiftet skapar ett samhälle som dras isär. Ökade ekonomiska och kulturella klyftor ser vi tydligt. Ökad segregation blir självklar. Vissa människor fastnar i långtidsarbetslöshet. Ett samhälle i vilket de väletablerade gynnas skapar en framgångsspiral för dem och en negativ social och ekonomisk spiral för de mindre väletablerade medborgarna. De väletablerade utvecklar en starkt individualistisk syn på medborgaren och samhället och efterfrågar mer av marknadsstyrd värdetillväxt än de efterfrågar välfärd för alla.

En sådan utveckling skapar fortsatt utveckling, också åt ett annat håll när det gäller sociala fenomen i samhället. De effekter som redan har dokumenterats, av bland andra forskaren Mikael Rostilla, är att upplevelsen av trygghet minskar, tilliten till samhällsinstitutioner och till medmänniskor minskar, känslan av utsatthet ökar hos många och framtidstron minskar radikalt. Förtroendet för politikens möjligheter att skapa just välfärd har minskat och kommer att minska än mer. En känsla av hopplöshet breder ut sig. Detta är en farlig utveckling som blir svår att hejda.

Som en kedja av effekter skapas då en större social oro i samhället. Sannolikt så ökar de sociala probleBroad_chain_closeupmen i samma ”takt” som tilliten till varandra minskar. Grupper kommer att stå mot grupper och sannolikheten för ökad kriminalitet är hög. Sett över några år har bilar satts i brand, och våld mellan grupper ökat. Otryggheten är påtaglig i vissa bostadsområden – också utanför storstäderna. Tydliga trender som inte kommer att brytas med annat än starka och ytterst påtagliga insatser. Trender bryts inte utan en s.k. intervention.

Vad som bör göras för att bryta trenderna är motsatsen till det som sker. Det går inte att bara slipa och justera i det som är ett etablerat systemskifte. Nu om någonsin är det viktigt att de stora berättelserna och idéerna omskapas och synliggörs. En motbild till en annars mycket oroande samhällsutveckling måste skapas. Välfärd, värd namnet, måste bli tydlig och förstås som en gemensam angelägenhet – för alla.

Vissa utvecklar optimism om sin egen framtid genom värdetillväxt som de anser skapar deras trygghet. Vissa drabbas och blir oroliga över minskad välfärd. Vi måste oavsett om vi är väletablerade i samhället eller mindre etablerade ställa oss frågan om vilket samhälle vi vill leva i? Alla påverkas av ett samhällsklimat som är exkluderande och ojämlikt. Också detta är tydligt i samhällsforskningen och därför nödvändigtvis inte ett partipolitiskt ställningstagande.

Nuvarande trender pekar mot ett samhälle med ökande social oro, ökade motsättningar, ökad misstänksamhet mot samhällets institutioner, organisationer och människor emellan. Ett sådant samhälle är ett samhälle som egentligen, till slut, inte någon kan vara tillfredsställd med – ett samhälle i kris och konflikt. Utvecklingen mot ett samhälle i kris kommer inte som en snabb förändring som vi direkt kan reagera på. Steg för steg – tillräckligt små steg för att vi alla löpande skall vänja oss vid den negativa utvecklingsspiralen – kommer dagens trender att forma morgondagens samhällsklimat.

Vill vi ha det så? Är denna utveckling något som inte kan stoppas? Visst kan trenderna påverkas. Främst genom att de rörelser som byggde välfärdsbegreppen skärper sig. Det är dags att reflektera över vad det var i välfärdsbegreppet som man har lämnat som inte borde ha lämnats. Det är hög tid att skapa en politik för tillit som skapar ett välfärdsbegrepp för den nya tiden. Att tro att de radikala förändringar som, utan tvekan, behövs skapas genom att slipa rent lite runt det marknadsliberala systemskifte som gjorts är inte bara ineffektivt – Det är rent av dumt.

 

2015-07-20

Stefan Bergstrand

Share Button

Leave a Reply